Trots att man vet att den stigen man går på är full av stockar och stenar som hindrar ens väg, blir man lika besviken när ett av dessa hinder dyker upp och hindrar en från att vandra vidare. Varför ska det vara så svårt att medvetet ändra väg och gå åt ett annat håll? Varför kan man inte kontrollera sig själv i alla lägen, och ta en annan väg, när man ändå bara mår sämre av att stå och stampa utan att komma vidare?
Ibland är det bara att vänta på att någon riddare i skinande rustning kommer och svingar upp dig på sin vita springare, och rider iväg med dig till en stor öppen väg, långt bort från stigen man har fastnat på.
Jag väntar och väntar på min riddare, och hoppas att han dyker upp innan stigen är helt igenvuxen och det är ännu svårare att hitta ut därifrån.